Mätprincipen
En kapslad gammastrålkälla skickar ett strålflöde genom materialet som ska mätas. En del av strålningen absorberas i proportion till materialets massa per ytenhet eller nivå. Detektorn på motsatt sida mäter den genomträngande strålningen, och elektroniken räknar om signalen till ett kontinuerligt mätvärde eller en larmnivå.
Det gör tekniken särskilt lämpad där:
- Banmaterialet eller mediet rör sig och fysisk kontakt är uteslutet
- Damm, vattendimma, beläggningar eller hög temperatur slår ut andra givare
- Mätningen måste vara stabil över flera decennier utan rekalibrering
Typiska isotoper
| Isotop | Halveringstid | Typisk tillämpning |
|---|---|---|
| Cesium-137 (Cs-137) | 30 år | Nivå- och densitetsmätning i processkärl |
| Americium-241 (Am-241) | 432 år | Lägre strålningsnivåer, tunna banor |
| Kobolt-60 (Co-60) | 5,3 år | Densitet i tjocka material |
Systemkomponenter
- Strålkällan — kapslad radioaktiv isotop i metallhus, monterad utanför processkärlet
- Detektorn — scintillator eller jonisationskammare som mäter den genomträngande strålningen
- Elektroniken — signalbehandling, temperaturkompensering, utgångar (4–20 mA, larmreläer, Modbus)
- Lokal diagnostik för driftstatus och källintegritet
Varför gamma fortsätter att vinna mot optik
Optiska, kapacitiva och radarbaserade mätsystem har kommit långt — men i varma, fuktiga, dammiga och vibrationsrika miljöer fortsätter gammamätningen att vara den mest driftsäkra. Den ser rakt igenom damm, dimma, ånga och beläggningar som slår ut andra tekniker.
Dessutom sitter givaren helt på utsidan av processkärlet — vilket innebär ingen förslitning, ingen processdrift och ingen risk för att givaren blir klibbig eller täckt.